14
tankarna, för honom annars ovana, främmande tankar om död och liv och sambandet med släkter, som gått förut.
Men se — där sköt ett grant stjärnskott igenom rymden!
Man måste passa på och önska!
»Anna Märtha, Anna Märtha, vän och älsklingsblomma, ack vore du här!
Just här i denna vackra nejd skulle vi bo! Ett slott skulle jag bygga åt dig, ett slott…» han skrattade till vid tanken på sin medellöshet — men tant pis — där Anna Märtha gick, hans stolta, vackra flicka med den omutligt redbara blicken, där blev det ändå alltid så förunderligt högt i taket, nog skulle där bli ett slott, tillräckligt för dem båda!
Han satt och såg upp emot stjärnorna. Glimmade de ej som Anna Märthas ögon?
Men skimrade de ej lika stort och strålande över de döda på slagfältet, lika oberörda nu som för tusen år sedan?
Vad betydde väl en människa, ett människoöde inför dem?
»Men vad går det åt mig i kväll», tänkte han och stramade åter till tygeln.
Drömmar lågo inte för Leonard Magnus hurtiga sinne. Tidigt fader- och moderlös, hade han helt ung fått pröva på egna vingsenor.
Blodet flöt snabbt och varmt i hans ådror, och världen syntes honom stor och härlig, full som den var av spännande äventyr.
Hur klappade ej hans hjärta, då de gamle Karolinerna förtalde honom om Högtsalig Kung Carl och hans sagolika bedrifter!
Naturligtvis hade han blivit soldat som hans fäder före honom.
I striderna i Finland hade han deltagit, kämpande under Abraham Falkengrens befäl.
