Hans ögon glimtade till, och vördnadsfullt förde han den gamlas hand upp emot sina läppar.
De gingo sakta vidare. På torvbänken nära trädgårdsstaketet slogo de sig ned.
Den stora hängbjörken bredde ut sina grenar över deras huvuden, och i talltoppen bredvid satt en taltrast och slog drill på drill.
Därutanför på ängssluttningen hade man redan börjat slå. Hödoften blandade sig med de milda fläktarna från Hugnsjön.
En liten stund sutto de alldeles tysta.
Esaias Tegnérs blick famnade med förtjusning den tavla, han hade framför sig: den slingrande älven, sjön med den vita kyrkan på näset och de rytmiskt böljande, blånande åsarna runt omkring.
»Det var en stor lycka för mig, att jag fick komma hit upp till Köla», började han, »att jag med egna ögon fick se, huru gott och trevligt både söta mor och syster Anna-Lisa fått det. Och icke minst gläder det mig, att ni hamnat i ett sådant vackert hörn av vårt kära Värmland! En prästgård med ett skönare läge får man leta efter.
När jag nu i vinter sitter där nere i det mörka Småland, så kan jag också så gott föreställa mig, hur allt går till här uppe hos mina kära.»
»Ja, kära Esse», hördes den milda gamla rösten, »jag tycker också, att Gud varit så alltför god emot mig, som givit mig detta lugna sköna hem hos min kära dotter och präktige måg. Aldrig kan jag nog tacka honom därför. Men du Esse» — det kom en smula oro i stämman — »har du det inte gott på din nya plats?»
»Åh jo, kära mamma. Din son är och förblir bara trasten från Värmland, som alltjämt längtar tillbaka till hembygden, men den får väl nu försöka smälta den småländska kummminosten som förr det skånska ollonfläsket!»
