Sida:Adolfsfors 1920.djvu/342

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
337

Men så hör han några ord, deklamerade med tillgjord dyster teaterröst, som kommer honom att ta ett steg tillbaka.

»Att vara — eller icke vara, det är frågan!»

Så ser taskspelaren upp, och deras ögon mötas. Blickarna stå stilla ett ögonblick i varandras, och en glimt tändes hos dem båda.

»Är Sverige då trolleriets land, de hemlighetsfullt sammanflätade ödenas land», tänker främlingen, »huru återser jag inte de båda människor, som jag så särskilt mindes!»

Men taskspelaren hade långsamt sänkt sin stav. Dess spets pekade nu mot marken och de granna trasorna släpade i gruset. Och så småningom böjdes det svartlurviga huvudet i djup förkrosselse.

»Hej taskspelare, har du glömt dina konster, upp med staven och trolla», skrek Petter Wärme, som blivit glad av traktering och ledig helgstämning.

»Han har visst blivit sjuk», sade främlingen, »bäst att låta honom vara i fred, jag skall ta hand om honom!»

»Kom», viskade han till taskspelaren, »låt oss gå några steg, så komma vi in i en syrénberså, där ni kan få vila ut, fri för alla blickar.»

Och där fick han så småningom höra, hans historia: huru den fattige ynglingen, som en gång så glädjestrålande gått med röda rosor i händerna, sjunkit allt djupare och djupare.

Livet hade mist allt sitt värde för honom, då Ophelia försvann ur hans åsyn. Då först hade han förstått, att han ägde ett hjärta — som ej var någonting värt, och vad nyttade allt egentligen sen till? Ingen frågade efter, om han levde eller var död!

»Ni misstar er», sade docenten och lade handen om den andres sänkta panna, höjande upp hans huvud.

»Själv har jag hört Ophelia med av rörelse darrande stämma undra över hur det gått er i livet. Skulle ni vilja se henne nu?»


22 Adolfsfors