338
»Se henne — aldrig mer! Skulle jag då ha flytt från Stockholm och dragit land och rike omkring för att jag skulle slippa möta henne — så som jag nu ser ut!»
»Vet ni vad detta ställe heter?»
»Ja, Adolfsfors har jag hört.»
»Vet ni vem, som bor här?»
»Nej — det intresserar mig inte.»
»Åhjo, det gör det nog, här bor — Ophelia!»
Taskspelaren sprang upp. Medan blodet långsamt färgade hans bleka ansikte mörkt, tog han med darrande hand av sig sin trasiga mössa.
»Det skulle alltså gå därhän», viskade han hest, »att jag skulle släpa min skam och min förnedring ända fram till din dörr, Ophelia! Så måtte väl måttet vara rågat!»
Han gick.
»Vart går ni?» ropade den andre efter honom.
»Till helvetet — min herre», svarade han avvisande.
När docenten omsider stod upp för att gå, snärjdes hans fot av någon grannlåt.
Det var trollstaven, som taskspelaren glömt.
Midsommaraftonens drömfyllda skymning började
falla på.
Folket med spelmännen i teten hade under skratt och glam tågat bort från den lövomkransade »lillbana» ned till »storbana» på bruket.
Som Ophelia givit alla tjänsteandar ledigt, hade hon själv skyndat ner för att ställa supén i ordning. Hon dukade fram den på den stora öppna verandan utanför matsalen.
Vildvinet, som från dess sida klängde upp mot balkongen därovanför, var knappast fullt utslaget, men
