EPILOG
Det är många och långa år sedan lille Skäras-Kalles missräkningar gav sig luft i ljudeliga snyftningar den kvällen, då han såg vagnen komma hem tom utan »unge brukspatron» och fruktade att icke få se raketerna.
Många och långa år ha också hunnit att torka tårarna, som då runno utför deras kinder, vilka stodo omkring den döde, där han låg på sin tidiga bår.
Ja, många av dem, vilka stodo där, hade sedan själva burits bort till den gamla kyrkogården, till viloplatsen under lindarna, som så stilla och hemlighetsfullt viskade om dödens och livets gåtor.
Men de blå fjällen kring Hugnsjön voro kvar, de stodo där som förr, tänkte hon, som i arla morgonstund såsom en främling vandrade den kända vägen fram mot det kära gamla barndomshemmet, det vita huset uppe på höjden.
»Home sweet home», hade det alltjämt sjungit för henne, mitt uppe i storstadens buller, i det jäktande arbetet, i livet ute bland människorna, långt borta i söderns länder bland kastanjer och vinfält, ja, högt uppe på Alpernas bländvita tinnar.
»Home, sweet home», det hade för henne blivit ett med det vita huset, där de alla för sista gången varit samlade, innan döden tog den ena efter den andra av hennes älskade.
