Sida:Adolfsfors 1920.djvu/418

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
413

Hon genombävades av lycksalighet och sträckte ut armarna.

Men då föll en skymmande skugga i vägen och hon hörde en röst liksom avvärjande säga: »Pas encore — blott i smärtan stämmas strängarna».

Och framför sig såg hon mannen i spännskor och silkesstrumpor med snäv livrock och fina krås. Den smala, tunna, spetsomhöljda handen lyfte den trekantiga hatten från den vita allongeperuken.

Han böjde sig ned mot henne, och hon kände den fina spetsen från hans ärm snudda vid sin panna, då han viskade:

»Du, som fick privilegiet att växa upp här vid Adolfsfors hjärta, medan det ännu slog stort och starkt i kärlek, du, som fick lära dig att vörda fädernas verk, kan du höra vår röst?

Tala då till dem, som icke förnimma den, tala om vad du själv hört och sett!»

Hon ville vrida sig undan.

»Kan du icke, har du icke förmåga eller talang, säger du — ja det är sant, men mitt verk är i fara, tiden hastar och jag har nu ingen annan att ge detta uppdrag åt. Älskar du inte Adolfsfors? Nå så sjung då efter din näbb! Vad betyder det väl, om de många komma att hacka på dig och skrika ut alla dina brister, bara någon enda vill lyssna och — hjälpa det gamla Adolfsfors!»

Förvirrad såg hon sig omkring.

Hade hon slumrat till?

Solen silade in mellan löven och brände henne i ansiktet.

En smula stel i lemmarna reste hon sig upp från marken.

Åter skådade hon bort mot den lilla holmen.

Så mjukt den låg där i älvens famn, som ett litet barskalligt, fjunigt barnhuvud… visst kunde väl lockarna växa fram, växa ut på nytt…