Sida:Adolfsfors 1920.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

52

Och så blev han tvungen att säga, att far och mor och syskonen och Maja snart skulle åka bort från Adolfsfors i den stora vagnen.

De skulle fara långt bort, ut i den stora, vida värlen…

»Men Maja vill inte, Maja vill aldrig fara från Adolfsfors», avbröt honom flickan.

»Ser du, Maja lilla, det vill inte far heller, men det finns något som heter pengar, som ibland tvingar en att göra det man icke vill, men så'nt där förstår inte små barn… Nu ska vi gå till vila.»

Men flickan lät sig icke avspisas.

»Vad är pengar för något, frågade hon stridslystet.

»Penningen» — svarade fadern drömmande, »det är den, som ofta stryper människors goda vilja, dödar glädjen, kommer människor att förråda varandra och döda det bästa hos sig själva, det är den lede frestarens farligaste lockmedel…»

Men lilla Majas tankar voro redan ute på egna strövtåg.

Var hade hon hört det där besynnerliga ordet förut i dag? Så med ens kom hon ihåg Per spiksmed och Fossum och hasplade segerstolt ur sig hans ord: »Men den som får pengarna, får inte lyckan, och den som får lyckan, får inte pengarna här på Adolisfors!»

Åter sågo far och mor på varandra.

»Men vad säger du, barn?»

»Jo, det har Fossum sagt, så det är riktigt sant, för han såg i syne, säger Per spiksmed.»

Och nu vågade hon sig också fram med den där frågan, som förut så livligt upptagit henne. »Är det sant, att söta far fått en trollsko av Fossum ?»

»Någon trollsko har jag visst inte fått av honom, men en mycket vacker hästsko, som söta mor och jag tyckte så mycket om, så vi ha låtit infatta den i botten på den här skålen, som Maja ska få se.»

Han gick fram till det runda, förgyllda bordet med