banner före; men i synderhet fick hon en god lägenhet därtill, när barnen vore döde.
Och där kom en gång främmat, som vi skulle gå dit ut med. Och hon såg, att jag råka dra på munnen. Ty hon ville, att jag allt bortåt skulle sitta och gråta, det jag inte orka, om det har kostat mig aldrig så mycke; ty jag var både ung och därtill utur viset glad, att det var mycke litet det jag såg, som någet löjliget var, att jag icke skulle både själf le och komma en annan till att le däråt, och kunde väl göra hela komedian af litet nog.
Och medan vi stoge där ute, kom där en dräng och skulle gå ut. Och med detsamma strök han på foten och med detsamma föll han kull och hade så när slagit kull gumman med sig. Det såg jag och har gärna sett, att det har gått an. Begynte jag fördenskull till att le däråt. Och det såg fru Ebba. Ty blef hon strax ond och mente, att hon nu har fått någet med mig, och såg så ondt på mig. Det jag ock strax märkte (att hon var ond), men jag låddes som jag såg det inte, utan gick in och laga mat åt min styfmor.
Och hon gick strax till min herr far och sade: ”Min bror, din dotter är så odygdig, som jag har sett en, att hon inte unner dig någen glädje, ty hon står och gläder sig däråt, att dina barn äro döda, och gör inte annat än ler. Och kan du lida det af henne, så vet jag inte hvad jag skall säja. Och såge hon gärna, att både far och mor och all hennes släkt vore död, att hon finge ärfva allt ensam, ty hon är så snål, att jag inte vet hvem hon brår på. Och vore det mycke bättre, att hon vore död och di andra, som du har kunnat haft mera hugnat af,
