96
hennes död, den skall jag ock alltid bedja, att han ville gifva mig allt det mig kan vara nyttigt till själ och lif. Och annat arf åstundar jag inte, utan det vissa och fasta arfvet, som ingen kan taga ifrån mig, och hvad Gud annars yill gifva mig.
”Och jag kan inte veta, när fru Ebba har hört mig säja det, som aldrig har kommit i mina tankar. Ber jag för den skull, att min herr far inte ville tro sådant, ty hon säjer det af lutter afund till mig, och ber min herr far i all ödmjukhet inte villa förtänka mig, att jag så dristig svarar, ty nöden tvingar mig därtill. Och är mig omöjlig till att äta sådan beskyllning i mig och hoppas inte heller, att min herr far skall tro sådant.
”Men hvad mitt löje vedkom, så bekänner jag, att jag lite drog på min mun åt det jag såg som löjelig var, och har så visst som jag lefver inte lett åt de döda barnen och inte heller ment något ondt därmed. Och trodde inte heller, att det skulle vara så illa gjordt, som jag hörer att hon har tydt ut det; och om jag visste, att jag gjorde min herr far och fru mor någet emot därmed, att jag är glad, så vill jag mycke heller tvinga mig därifrån det meste jag kan.”
Och begynte jag därmed så bitterlig till att gråta och beklaga min svåra och vedervärtiga lycka, som i all måtta var mig så mycket tung, som inte unte mig så mycket, att jag en gång fick le, sedan mera.
Och min herr far gick in till måltids, men jag gick i min styfmors kammar med mat åt henne och ville inte gå till måltids, det fru Ebba har mått dåna i ondska öfver.
Men när jag kom in till min styfmor med maten, bad jag henne äta. Så har fru Ebba varit inne hos henne och sagt så för henne me, att när jag kom till sängen,
