att de ville be, att jag skulle få lof till att bli hos dem, men inte som jag visste däraf, det de ock gjorde.
Men jag låddes, som jag inte gärna ville, utan heller har följt med. Och lämnade min herr far mig inte gärna kvar, men han tordes lell inte neka min mormor.
Blef jag fördenskull kvar hos min mormor, och min herr far och styfmor drogo till Lifland.
Och min mormor drog till Tidön. Och min morbror Erik följde oss. Då finge vi veta, att min morbrorhustru, fru Anna Sture, var död.
I september drog min morbror Erik ifrån oss och till Reval första gången till att bli gubernör. Vore vi sedan ved Tidö till den 8 november. Då droge vi till Stockholm.
Och dagen därefter ginge vi till fru Ebba Leijonhufvud, och måste jag blifva kvar hos henne i några dagar.
Och en afton sade hon, när jag låg: ”Nu är Cruusen kommin den 11 ifrån Finland, och tror jag visst, att I har sagt hvarannan till, efter I så lika komma i staden. Säg mig nu, om du skall hafva honom?” Och jag sade nej.
Så hade hon så mycket till att säja, allt det, som ondt var, om honom, och så många namn gaf hon honom, att jag blef rätt ledsen ved, ty jag ville gärna sofva. Så svara jag på skälmeri, att hon inte skulle tala så illa om honom; när jag finge honom, om hon inte tyckte illa vara, att jag sade honom allt det? ”Ty hvem vet om icke min lycka blir så god, att jag kan få honom för någon annan, så blir er spådom om inte.”
Och blef hon så ond; jag visste det väl, för därpå sade jag det.
