Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

108

var så hårdt och ostyrigt, att jag aldrig trodde att det skulle bli bundit. Det var nu helt och hållit fångit. Men så lät jag honom inte strax märka det, utan ställte mig ändå en lång tid emot honom, som jag har gjort förr.

Men sedan jag har varit en så lång tid så odygdig emot honom, och jag likväl såg, att han var så stadig och lät ingenting irra sig af mig, utan så högt och af allt sitt hjärta älskade mig och utan all skrymtan och inte akta, hvad han skulle lida för min skull, och han hvarken för den ena orsaken heller den andra begärade mig utan af blotta en oskrymtat och ärlig kärlek emot min person, och att mitt sinne kom öfverens med hans, att han därföre begärade mig, och det inte var sådan torr och låpaktig[1] kärlek, som den förra min fästeman hade mot mig, — och kunde jag då si, hvad åtskillna är på en rätt kärlek heller den som är tvungen —; och när jag såg allt sådant, kunde jag inte heller längre dölja för honom, utan lät honom öfvertala mig så vida, att jag ock älska honom igen. Och bragte han mig på sistone igenom Guds milda Försyn, som alltid har haft omsorg för mig och nu igenom detta tillfälle ville hjälpa mig ifrån min barndoms vedervärtighet, och endels han igenom sin egen stadighet och den stora oskrymtade hjärtans kärleken, som han bar till mig, att jag


Anno 1647, den 20 februarie, förlofvade mig med honom i Stockholm hemlig, att ingen visste däraf, i min mormors hus i vår lilla kammar. Gud låte det vara skedt i en god och lyckelig stund!

  1. Jfr Rietz, a a.: »låper» = dum karl; »låpa» = bära sig tafatt åt.