Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109

Då lofva vi hvarannan att ingen människa skulle skilja oss både åt, utan den grymma och obarmhärtiga döden, som ingen kärlek eller någet aktar, utan skiljer alla käre vänner åt; och dem skiljer han snarast åt, som hålla hvarannan kärast.

Och må jag bekänna, att vi älskade hvarannan så af allt vårt hjärta, att inte hade vi något, som låg oss på sinnet heller oss har gått emot ifrån vår barndom, att vi icke sade för hvarannan och hölle inte hemmelig. Och vore vi så väl kontent med hvarannars sinne, att vi vore mycke glada båda två.

Men huruväl jag var mycket kär åt honom, så hölt jag lell min kärlek så hemlig, att ingen rätt väl märkte den. Och min egen kammerat, som dagelig var hos mig, visste det inte. Det han ock på sin sida gjorde mig det till viljes, att han ock hölt det så, att när vi voro blant folk, visste ingen, om icke det snarare var min kammerat än jag; och hon själf visste inte, hvad hon skulle säja, ty han talte med henne och inte med mig. När hon såg på, så gaf han henne dubbelt emot mig och under tiden mig inte, men i lönndom fick jag väl det mesta och det bästa och skyllte allt på min morbror.

Men jag fixera[1] dem båda för hvarannan. När han gaf henne någet, sade jag: ”Hvarföre gifva I inte mig ock? Men blo är aldrig så tjockt, att det är icke tunnare än vatten.” Så att en part sade: ”Vi har alla trott att det har varit Agneta Horn, men nu se vi att det är Kirstin Posse, och kan ingen reda sig ut på, hocken det är.”

Ty när jag ronna, sade jag: ”Tvi du, Stina, skall

  1. Brydde.