110
jag stå och ronna för din skull?” och kom henne till att ronna först och sade sedan, att jag hjälpte henne.
Och när vi kom allena, loge vi så hjärtelig däråt båda, att vi har bedragit dem, ty alla såge väl att det var endera, men di visste inte hvem, allt intill pinstdagafton.
Så öfvertalte han mig, att han måtte få låta tala min morfar till och skrifva min herr far till, det jag ock inte längre kunde upphålla honom med, utan efterlät honom det. Bad han fördenskull sin morbror, fältherren, tala min morfar till om mig och fick till svar af min morfar och mormor, att om det var min herr fars vilja, men i synderhet om det var min vilja, så hade han inte till att säja däremot, utan såge det gärna och ville af allt sitt hjärta önska där lycka till. Och skrefve di min herr far till därom.
Men pinsdagen drog min morfar och mormor och jag till Ekebyhof, till fru Ebba, till att blifva där öfver helgen. Men mig såg hon så surt på och ville lell inte tala åt mig, utan vänta, att jag skulle fråga henne, hvad hon tyckte därom. Men om hon inte förr har fått veta det, än jag har sagt för henne, så har hon aldrig fått veta det, ty jag väl visste det, att hon inte mycket väl behaga det; därföre ville jag inte heller göra henne omak.
Och efter helgen droge vi till Stockholm igen, och vore vi där till den 27 juli. Drogo vi ifrån Stockholm och till min moster på Alsike. Så följde oss min fästeman dit, ty han kunde inte länge vara, utan han var hos mig.
Och när vi droge dädan till Tidön, reste han till Sätuna; och när han kom dit, blef han så hjärtelig sjuk,
