att han måste låta föra sig till Stockholm. Och di första bud jag fick ifrån honom, så var det, att han var så illa sjuk, det mig hemlig mycket högt bedröfvade, fast jag inte tordes tala om det heller låta mig någet märka; utan när någen sade åt mig, om jag inte sörjde, efter han var sjuk, sade jag: ”Hvarföre det? Jag har inte behof till att sörja min ena goda. Mister jag den ena, jag får väl en annan igen.”
Men i mitt hjärta mente jag väl annat, ty Gud vet, huru ondt det gjorde mig, efter jag visste att han af allt sitt hjärta älska mig. Och jag gjorde honom detsamma. Grät jag fördenskull mången hemlig tår, när andra sofve, till dess jag feck veta, att han var bättre.
Men så snart han blef bättre, kom han till Tidö. Och när han kom dit, var jag någet sjuk, det som inte var honom liten sorg, men så blef jag strax bättre.
Och kom min moster dit med och tog mig i sin kammar, att jag skulle ligga hos henne och inte i vår kammar, ty hon gjorde sig fåfänga tankar, som aldrig kom i vårt sinne, ty vi vore bägge för ärliga till att tänka sådant, och älska han mig alltför högt därtill. Blef han fördenskull så ond på henne och sade, att hon nu har nog rådt om mig, och skulle hon nu inte längre inbilla sig någet herrevälle öfver mig. Och begärde han inte, att hon skulle akta mig, ”ty jag hoppas”, sade han, ”att min kärste och jag inte annat skole taga oss före, när hon är i sin kammar, än det som ärliget är, och vi gärna villa låta alla se på, ty jag älskar henne allt för högt, att jag skulle villa skämma ut den, jag själf vill hafva heder af. Vet jag fördenskull inte, hvi I göra er så beskäftig öfver henne. Och kan jag inte annat tänka, än att I har själf måtta varit sådan, som I tänka oss båda
