Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

118

lämnade mig hemma, ”så må I försäkra er på, att I aldrig få se mig lefvandes igen utan död. Därföre, min hjärtans aldra käraste, låt mig få följa dig, så länge jag kan och får. Gud vet, huru länge vi lefva!”

Och sade han: ”Min allra käraste, gråt inte så mycke, du ska få följa mig; och har jag inte tänkt till att lämna dig hemma allena. Säg din egen mening, när du kommer till herr far!”

Och när vi komme till min herr far, sade han åt min man: ”Min kära son, jag sir inte gärna, att I taga min dotter med er ut, ty hon är ung. Och annars kanske bätter fram inte rätt väl vill skicka sig med henne till att resa den vägen, efter jag sir, att hon blir så mycke blek och tunn och kanske skulle fara illa. Så hade både I och jag sorg däraf.”

Då sade min man: ”Jag har väl hållit henne före allt sådant, men hon vill inte låta säja sig. För min person såge jag det gärna, om herr far kan öfvertala henne. Det skall stå henne fritt till att göra, hocke hon vill. Jag tör inte säja, utan jag har mått lofva henne, att hon skall få råde däri. Så må hon svara hvad hon vill, så vill jag med.”

Ty han väl visste, att jag skulle säja, att jag vill med honom, ty han ville inte heller gärna lämna mig hemma.

Då sade mig herr far: ”Min dotter, säj ja, att du vill blifva hemma, efter du har fått lof till att svara, hvad du vill.”

Ty han har gärna sitt, att jag har sagt, som han vill, ty han var mycket kär åt mig, efter han inte mera barn hade än mig efter min saliga fru mor, och dem han hade med denna vore alla döda, och hade så ingen mer