Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

120

er resa, och låte mig lefva så länge, att jag med hugnat måtte få se er igen!”

Så måtte jag mest en gång hvar dag vara hos min mormor, om det skulle vara väl gjordt.

Den 12 augusti var jag på slotte och böd dronning Kristina fara väl; och gick till min herr far till aftonmåltid och böd min herr far och fru mor fara väl, som var mycket bedröfva däröfver, att vi skulle draga bort. Och klockan 8 om samma afton gick jag till min gamla morfar och mormor och böd dem med hjärtans tårar fara väl, ty jag väl vet, att jag aldrig ser min mormor mer, det hon ock sade åt mig och las en sådan välsignelse öfver oss båda. Och grät hon så mycke, när jag böd henne god natt, och sade:

”Jag ser dig aldrig mera, kära barn, utan kom ihug, [hvad jag] har så trolig lärt dig. Och kan jag inte mera säja, utan Gud välsigne och bevara er båda och låte sin ängelar ledsaga er både bort och hem igen båda två, huruväl mina gamla ögon aldrig se er mera!”

Och toge vi därmed om afton klockan 9 afsked af dem, och såg jag sedan aldrig min mormor mer.

Och när vi båda kommo hem i vårt hus, narras min man med mig och sade: ”Min allekäreste, huru din gamla mormor hon grät mycke! Hon grät, att du skulle dra bort. jag fruktar, att hon dör, medan du är borta, så att du aldri ser henne mer, och du gråter så lite efter henne.”

Och så begynte jag så hjärtelig till att gråta, att han hade nog till att göra, förrän han kunne trösta mig.