Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

128

sidevakt grant såge hans parti; men efter di såge, att min man hölt så god order, tordes di inte åt oss.

Den 8 ginge vi ifrån Kalbe och öfver Saalströmmen med pråmar och Bernburg förbi och till Köthen i Anhalt, hvarest furstinnan böd min man och mig till gäst.

Men jag var någet opasslig, efter jag var med barn och eljest ovan till att stå ut så stark marsch och fara illa, ty jag var nyss utflugen; därför kunne det inte annars vara, än att det icke föll mig någet besvärlig, efter jag både var ung och ovan. Och kunde jag inte komma till att akta på furstinnan den gången, utan gjorde min enskyllan[1] för furstens hofmästare, som var hos mig. Och min man sade, att jag, om Gud vill, en annan gång, när jag vore någet bättre till pass, gärna skulle hafva den nåden och akta på hennes furstliga nåd; men denna gången såge han väl min lägenhet, ty jag låg.

Och när furstinnan det hörde, sände hon mig 3 stora korgar med frukt och en med sköna vindrufver i mitt kvarter, och lät fursten traktera oss träfflig väl ur sitt eget kök om afton med rhinskt vin och zerbsteröl. Och var hans hofmästare där nere och skulle traktera oss, men jag låg i en säng där inne och kunde inte gå till bols. Och om morron gick min man till fursten och furstinnan och hälsa på dem och tacka dem och gjorde ock min enskyllan, efter det så stog till med mig, att jag inte kunne kläda någet på mig, att jag inte efter min skyldighet kunne akta på furstinnan.

Droge vi så 9 från Köthen och komme den 10 till Leipzig. Där släppte vi det gardelegenska partit. Och fann min man där bref för sig ifrån min morfar, att

  1. Jfr »Entschuldigung».