142
föräldrar till hugnat och glädje och sig själf till timelig och evig välfärd! Det höre Gud för Kristi skull!
Och böd jag fru Ebba Leijonhufvud till fadder. Och när gossen var två månar gammal, kom fru Ebba till mig och fick se mina båda gossar, som vore mycke vackra, och Jahan var mycke hvit.
Ty sade hon: ”Du har allt för vackra gossar,”
Då svara jag: ”Min fru mor, där är nu mina morianer och dvärgar, som I sade att jag skulle få; men jag sade, att de skulle bli mycke vackra. Nu tackar jag Gud, som i allting har låtit deras spådom gått tillbakars!”
Då sade hon: ”Jag må inte tro, att du har sagt det och allt annat för din man.”
Då sade jag att, så visst som Gud lefver, jag aldrig har hört säjas ett ord om honom, det jag icke har sagt för honom.
Och blef vi där öfver kröningen. Och sedan droge vi i december hem till Sätuna, och gjorde Gud då min lycka så god, att jag kom hem med min kära man och 2 mina söner. Gud låte dem länge lefva!
Och blefve vi båda på Sätuna den vinteren intill
[Anno] 1651. Den 1 februarie drog han till
Västergötland till att mönstra sitt regemente. Och efter han
drog så på post, fick jag inte dra med honom, utan måtte
blifva hemma, det jag med mina gråtande tårar och rätt
hjärtelig nödigt gjorde. Och var han borta allt intill[1] marts.
Och satt jag om afton i min kammar allena och grät att min man var så länge borta. I detsamma kom min
- ↑ Här är något utplånadt i mskr., troligen datum.
