144
så illa sjuk i Stockholm, att jag inte visste rättare än han skulle dö, och låg i tre vecker. Men så välsignat vare Gud, som halp honom till sin hälse igen! Och drog vi sedan till Sätuna igen och vore under tiden i Stockholm och under tiden ved Sätuna.
Anno 1652 den 24 januarie reste jag ifrån Sätuna
med min kära man och till Västergötland till mönstring.
Och jag blef på Gudhem. Och jag har lämna min
yngsta son hemma ved Sätuna. Och var han frisk och väl
ved hälsa, när jag drog bort, men strax därefter blef
han sjuk af skälfvan. Men jag visste inte däraf, utan
medan jag var ved Gudhem drömde jag, att jag hade
honom på min arm och han svartna all öfver som en
kol; och han föll af min arm och försvann, att jag inte
visste, hvart han tog vägen, utan när jag såg ut, såg
jag, hvar han satt i himmelen.
Men när jag vakna, sade jag åt min man: ”Gud nåde, huru vår Jahan mår!” och sade så min dröm.
Då svarade min kära man: ”Allt hvad Gud vill, allenast jag måtte få behålla dig, så vill jag gärna gifva mig till freds.”
Och medan vi vore där nere, gick all snö och is bort, att vi inte kunne bruka någen släda. utan Karl Siggesson lånte oss sin vagn, och den var rätt elak.
Den 20 marts droge vi ifrån Gudhem och till Sätuna och [komme] den 29 till Sätuna.
Och drog min man om morgon förut och kom hem förr än jag och fann vår lilla son sjuk för oss.
Och när jag kom efter, kom min man mot mig på trappan och sade åt mig, att jag inte skulle bli illa ved,
