156
förluster och med tanke på de enda, som nu bundo henne vid lifvet, nämligen barnen, som fru Agneta nedskref sina minnen för att såmedelst sammanbinda det förflutna och det tillkommande.
Det låg något meddelsamt i Agneta Horns lynne, och beröfvad sina närmaste fann hon en afledare i sina bekymmer genom att nedskrifva dem.
Detta förklarar ock den på en gång klagande och resignerande ton, som genomgår det hela, det skimmer, som omger de kära döda.
Fru Agneta hade säkert ett hurtigt och gladt lynne och var benägen för skämt och upptåg. Men dessa drag endast framskymta, det ligger en vemodsslöja öfver framställningen i dess helhet.
Af hennes anhöriga lefde än i många år styfmodern, Sigrid Bielke, samt två styfsyskon, med hvilka hon förde långvariga arfstvister, samt Karin Oxenstierna och hennes barn.
Sin kärlek samlade hon kring barnen. De voro tre, Gustaf, född 1649, Brita, född 1652 och Anna, född 1654.
Hon bodde hufvudsakligen på Sätuna. Hennes svärmor, fru Brita De la Gardie, hade skapat denna egendom och byggt det präktiga, nu nedbrunna slottet, med dess flyglar, torn och spiror.
Här härskade fru Agneta med kraftig hand. Hon ärfde Häringe efter fadern och Fånö efter morfadern samt ägde dessutom Ljung i Östergötland och gårdar i Finland och Lifland.
Duglighet vid deras skötsel saknades ej, det visa t. ex. åtskilliga i Lunds arkiv förvarade bref och anteckningar från hennes hand. I sin ungdom säger
