158
Men så betalte andra henne igen med samma mynt.
Öfver en fogde i Finland, Olof Jonsson, har hon många och långa klagomål. Allt hvad han sänder öfver är dåligt, säd och lin fullt med jordklimpar och smuts, köttet och fläsket, så att ingen kan äta det, och vadmalet och gråverket sådant, att ingen vill ha det, om hon ock så skänkte bort det. ”Jag undrar, att I sådant slån i vädret”, skrifver hon, ”alla förmaningar och intet minnas, huru I förledne år blefvo förmanta till bättring, utan må likasom med flit låta mer och mer se eder motvillighet, det edra egna betjänter måtte bevittna, att I nu intet hafven velat rätt mål eller vikt utgifva och därföre kommen till korta både i mål och vikt.
”I måtten vara tämlig halsstarrig, att I inte blygas sådant göra och låta ske, då I veten, att det skulle i min egen närvaro framvisas.”
Någon hård matmor var däremot icke Agneta Horn. På de egendomar hon fått efter morfadern är hon mycket noga att bönderna få ha det som i hans tid, och hon vill ej kräfva ut på de fattiga. Då hon får veta, att den ofvan nämnde fogden i Finland förtryckte allmogen, tog hon det illa. ”Dessförutan”, skrifver hon till honom 1667, ”märker jag, att I tagen eder före med straff och hårda insägelser afskräcka bönderna ifrån att resa hit till att föredraga, hvad dem kan vara af nöden och klageligen att påminna. Detta är ett tecken till att I så handteren dem, att I intet viljen det måtte för mig komma. Dock bör I intet annorlunda handtera dem, än såsom I hvar dag inför ögonen på mig voro, tänkjandes att en gång I skolen svara för edert fögderi och huru I edra jämnkristna handhafva. I kunnen ändå fullgöra edert ämbete och årligen tjäna både Gud och eder öfverhet.
