Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
161

Om Agneta Horn således kostade mycket på sina barns utstyrsel, så var hon, tyckes det, lika mån om deras undervisning. Med afseende på sin ende son sörjde hon för att ”i hans späda ålder tillskynda honom en sådan oppfostran och edukation, genom præceptorum handledning, som hans härkomst likmätig var”[1].

Själf född och uppfödd i tysktalande omgifning, söker hon äfven bereda sina barn tillfälle att tidigt för värfva färdighet i detta språk, som talades i en stor del af det dåtida Sveriges besittningar. Hon ger kommendanten i Stade Karl Henriksson Reuter i uppdrag att söka skaffa en tysk hustru till sällskap åt hennes båda döttrar, då åtta och tio år gamla, och han svarar den 2 mars 1662, att han skrifvit härom till en doktor i Leipzig. Ehuru denne förklarat, att ”di villa så onödigt till Sveriget för den långa vägen och helst för sjön skull”, har han dock lofvat att anskaffa ”en god hustru” och sända henne till Stade med marknadsfolket, som kommer tillbaka dit från Leipzig vid fyra veckor efter påsk. Det är således antagligt, att de båda små högvälborna jungfrurna verkligen fingo sin tyska ”bonne” — såvida denna moderna beteckning låter tillämpa sig på sextonhundratalsförhållanden.

Fullt besked få vi däremot i samma bref om den anordning Agneta vidtagit för sin trettonårige sons räkning. Reuter skrifver nämligen, att han samtidigt med brefvet skickar öfver till Sverige ”en god högtysk pojke, som är af godt och förnämt folk i Frankfurt am Main”; och han hoppas, att Agnetas son skall blifva väl tillfreds med honom. ”Efter Ers Nåds herr son

  1. Ur Benzelii likpredikan öfver Gustaf Cruus 1692.
2451/07. Agneta Horns lefverne.21