Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
165

Arfsutredningen efter Axel Oxenstierna är ej heller ännu afslutad. I februari 1667 berättar Prosperius, att differensräkningen i rikskanslerens stärbhus är färdig, men att han ännu ej fått se den, och i oktober heter det: ”Dokumenterne öfver kanslerens räkning har jag nu först fått om händer och skall med forderligaste tillse att få den räkningen från mig.”

Utom arfsangelägenheter har Agneta Horns kamrer processer med hennes grannar att öfvervaka och fordringsägare att tillfredsställa. ”Gref Anders” vållar honom mycket bekymmer och låter strängt kräfva ut sina 2,000 riksdaler. Prosperius vill försöka sälja Agnetas malmgård och få 1,500 för den, men det lyckas troligen ej, ty ett par veckor senare har han måst tillgripa utvägen att låna på annat håll mot 8 % för att kunna ställa gref Anders till freds.

Medan fru Agneta far omkring på sina gårdar och än vistas på Ljung, än på Sätuna, har Prosperius åtskilliga uppgörelser med fogdar på olika håll, bestämmer hvad som skall säljas på torget i Stockholm och ger skriftliga order ”om ett och annat, som vid gårdarna bör beställas”. Det mesta hänskjutes dock till Agnetas eget afgörande, både stort och smått. Hon skall besluta icke blott öfver finska böndernas besvär utan ock, om några kor skola föras från Häringe eller Fånö till Sätuna, eller om hon vill nöja sig med endast tio där öfver vintern. Och när ”Jakob bryggjare” ligger för döden i Stockholm, hemställer Prosperius till henne, om ny bryggare skall tagas eller hvem som skall mälta och brygga.

Icke minst vittna kamrerarens bref om fru Agnetas husmoderliga omsorger med afseende på allt som behöfdes för det grefliga ”hofvet”. Än beklagar han sig