hennes skötsel blifvit smittad, hemställde han i underdånighet, att en annan måtte förordnas i hans ställe. Men som Gustaf Adolf befann sig på ett afstånd af 29 mil, fick han tre gånger förnyade stränga order om uppbrott, innan hans eget bud hann tillbaka. Han tordes då ej annat än lyda och befallde två af sina öfverstar att avancera med den honom anförtrodda härafdelningen. Själf beslöt han på läkarnas inrådan att föra fru Kristina från kvarteret i Schaumburg, där under tiden 10 eller 11 personer af hans husfolk dött i pesten, tillbaka till Stettin på båt. Först sedan han där installerat henne, anskaffat läkare och hört, att ingen fara vidare ansågs för handen, efter det trettonde dygnet var öfver, lämnade han någon af de första dagarna i augusti sin hustru för att så fort som möjligt upphinna sina marscherande trupper. Visserligen möttes han i Spandau af Gustaf Adolfs bref om tillstànd för honom att stanna i Neumark, men bref från läkarna om fortgående förbättring förmådde honom att ej begagna sig däraf.
Då Gustaf Horn skrifver till sin svärfar, är han full af sorg och bestörtning öfver dödsfallet[1] och förstår ej hvad som kan ha stött till. Han önskar i sin förtviflan, att han fått dö med sin »liebe gemahelin». »Wolte ich doch gehoffet haben», skrifver han, »das obgleich in den 13 tagen, so ich ihr tag und nacht aufgewartet, sie gehoben, gepflogen, ihren schweis und athem an mich gezogen, ich nicht ebenso als eins theils der andern hab können von der gifft angezundet werden, solte doch ihr letztes sterbstundlein mir das hertz gebrochen und mich von diser widerwertigkeit darin ich nunmehr die zeit meines lebens stecken werde, abgeholffen haben.»
Om barnen berättar Gustaf Horn, att han genast, då fru Kristina sjuknade och det blef tydligt, att hon smittats af pesten, lät föra dem till Stettin, något som alldeles stämmer med Agnetas berättelse. Han har hört, att de ännu där befinna sig i tämligen godt stånd (»bey ziemlichen wolstande») och önskar, att det måtte så fortfara.
I ett följande bref från Halle af den 17 september uttalar Gustaf Horn sin farhåga att ej kunna själf vara tillstädes
- ↑ Det hade inträffat d. 8 augusti mellan 5 och 6 på kvällen.
