trohet häler kerlighet stort actar, huilket du för teta til en tid intet anat omgenge har haft utan til at acta ingens uenskap, utan alena sigh siälfa; huilket och nu utaf andra ringa nog blifa antingen älskade häler actat. Men gud gife, at du uile digh inte sådant an uänia, dhäd står dig huarken berömeliget häler uäl.
Men du må nu uttyda min skrifelse och uena mit uelmenta hiärta til digh huru du uilt, och hafa i råd mäd digh ihuem du uilt, så tager iagh gud til uitne at ingen taf din släct skal menat troligare och betre mäd dig än iagh skal menat — tro migh sedan om huad du uilt, Förty din godhe och dydige farbror, min salige k. man, såsom och din goda fader, hafer migh til al trogen uenskap imot ala sin släct förorsakat. Gud gife at iagh så uist kune latat upåskinas!
Och imedan iagh uel sir, at mina skrifelser hos dig intet stort äro actandes, altså skal du ochså för dem uäl blifa förskonat. Och härmed befaler digh uthi guds mildarika beskerm. Datom Ekebohåf den 19 iuli 1644
d[in] t[rogna] f[ader] s[yster] altid
Ebba läienhufe
Dän wälbårne iånfru, iånfru angneta horn, min k. brordåter, deta bref til Egen hånda uenelígen och kärligen.
Ett i Riksarkivet förvaradt bref från Erik Sparre till Gustaf Horn belyser gången af hans frieri till Agneta. Karakteristiskt är att Agneta enligt hans egen uppgift hänskjuter saken till fars och morfars afgörande, viss om ett stöd i den senare, då Erik Sparre däremot betonar, att Gustaf Horn »allena» äger att afgöra. Brefvet, som såväl genom själfva handstilens många slängar som genom det pretiösa språket och den pedantiska tonen röjer några af de för Agneta Horn motbjudande egenskaperna hos hennes friare, har följande lydelse:
- Wälbårne Her FeltMarskalck
Eders Exell:tzie kan sigh twiffuelssmåhl uthan noghsampt til mínness draga, huruledes iagh för någen kårt tidh sedan, igönåm athskillige mine til E. Exell:tie affgàngne skriffuelser medh tilbörligh ödmiukhet och skyldigh respect, sögt haffuer at föralliera migh uthi E. Exell:ties huss giönåm gifftermål medh E.
