186
|
och fredar så min rygg |
Öfverensstämmelsen här är så påtaglig, att den omöjligen kan vara tillfällig. Den visan är således äldre än man förut vågat antaga, och för en så liflig och skälmaktig flicka som Agneta Horn måste denna vers på fasterns förklaring, att henne var spådt att få »så ond en man, att han skulle slå henne hvar dag», ligga så frestande, att hon, litet bortskämd som hon nog varit, ej kunnat hindra den att bryta fram. Men den visan hade nog icke lilla Agneta hört af sin kära »farssyster», utan troligtvis vid husliga sysslor, såsom bak, slakt o. s. v., i hvilka äfven den finaste fröken då måste deltaga, lärt i folkstugan och kanske därför fått uppbära förebråelser, hvilket betydligt tillspetsar udden i hennes replik. Det felas blott, att hon äfven sjungit versen på samma öfverdådigt käcka melodi, som ännu finnes bevarad. Man skulle nästan kunna tro henne varit i stånd därtill.
(Se G. Djurklous anmälan af »Teckningar ur svenska adelns familjelif» i Hist. Tidskr., årg. 16 (1896), sid. 75—76.)
Sid. 104. »Min vedervärdiga hop» afser generalguvernören
öfver Lifland grefve Gabriel Bengtsson Oxenstierna och hans
familj. Gabriel Oxenstierna var morbror till Agneta Horns
styfmor, som allt ifrån sin faders död 1626 vistats i hans
hus,[1] och hans grefvinna, Anna Banér, var moster till Agnetas friare, Erik Larsson Sparre.
Sid. 105. I Eriksbergs arkiv förvaras ett bref från Erik Oxenstierna till Agneta Horn från denna tid. Det är mycket
karakteristiskt för det kamratliga förhållandet dem emellan och
antyder, att den unge morbrodern räknade på samma slags tjänster
från sin förslagna systerdotter, som han året förut själf bevisat
henne. Erik Oxenstierna var nämligen vid denna tid mindre
hågad för det gifte, hans fader börjat planera med Elsa
- ↑ Jämför Sigrid Bielkes ofvan anförda annotationer.
