192
sina kierre föräldrar och alla sina till hungna och sigh siälf til en efigh salíghet!
A. k. söster, iagh har förnumidh af min k. man, at han har tilsagt hälr (!) lasr (!) Kruse, at han uil giörra min k. s. brölåp i iuni månna; alt så håpas iagh, at min k. s. kan räta sina sager der äfter. Och äfter min k. Man iu har bet[1], och så har och sändh min k. s. pänigar, at hon skal ta ut och köppa huadh hon nu behöfer, och uedh iagh fule[r], at min k. s. nu läter sy och giörra reda h[u]adh hon dertil behöfver. Och uil iagh påminna min k. s, at hon inte förgäter til at beställa i tidh om hans kåffor[2], såm skal stisckas hos pärlestigaren, för om di icke få det i tidh ut, så lärre han så längi liuga för min k. syster der mädh.
K. s. och äfter min k. man uil förskriua min k. s. kiortlar utanifrån, så ber iagh min k. s., at hon uile lata ås ueta, huadh fiärger, såm min k. s. siälf bäst behagar til sinna kiortlar, så uil min k. man det beställa. Gudh late migh nu så kuna tiäna min k. s. såm iagh gierna uile!
A. k. s., iagh ber och min k. s., at hon uille lata ås ueta, om ui i kröni[n]gh[en] få ha gylendugh heler sölferdudh (!) ti klär, och om di få ha gul- heler sölknytni[n]gh på sina klär, heler om di få ha uit knytni[n]gh den tiden.
Och uil iagh nu inte längre uppehålle min k. s. mädh denna min[3] och plu[mjpa skriuelse, utan uil nu til et kierliget beslut hafua min k. s. och alt det er kiert är den trogna gud befalat. Och ber iagh at min k. s. uile hälsa rixkansläraren och fromor och syster Karin oxsenstier[na] på min k. mans och mina uä[g]nar och syster christina påse mädh uår k. tienst. I hast af räfle den 5 detsämber 1647
M[in] k[ära] s[ysters] t[rogna] s[yster] o[ch] t[jänarinna]
siridh bielke
Den wälbårna jungfru anneta horn til häringe och malla, min kierre syster deta kierligen.
Inför de osäkra utsikter, som Gustaf Horns decemberbref öppnar, förmår Lars Cruus den gamle rikskansleren att
