von Winsens trädgård. Och när hon kom dit, begynte hon till att bättras, och min herr far och alla andra hade ett godt hopp om henne, att hon väl skulle blifva bättre och att Gud skulle vara mig så nådig, arma barn, och låta mig behålla min kära fru mor.
Och efter min herr far intet längre hade tid till att blifva hos henne, ty måste han draga till armén igen och lämnade henne efter sig i den goda förhoppningen, att hon snart skulle blifva bättre och komma till honom igen till armén. Så böd han ock oss barnen fara väl och såg sedan hvarken hustru heller barn mera än mig, som allena lefde till olyckan.
Drog så min herr far bort och var så glad, att hon skulle blifva bättre. Men den goda Gud, som alltid har haft annat i sinnet med mig, arma barn, och låtit mig förnimma, att han allena vill råda och göra hvad han täckes, antingen det är oss ledt heller ljuft, alltså handlade han ock denna gången med mig, i det att när min herr far var bortdragen, begynte min fru mor till att gå uppe. Och drömde hon en natt, huru min herr far var slagen, och blef hon så förskräckt däraf, att hon i sömnen oförvarandes ref på fresman[1], så att det gick hål på henne, ty hon begynte till att läkas. Och strax begynte hon så hårdt till att frysa och föll så in på nytt igen och måste så sättia sitt lif till i sina bästa och unga år, då hon än inte var mer än på sitt 22 år.
Och har hon alltid i sin sjukdom önskat, om det icke har varit Gud emot, bedit, att hon måtte få lefva ännu en tid, att hon finge föda sina barn upp i gudsfruktan och alla kristeliga dygder, dock likväl alltid gifvandes sig tillfreds med Guds vilja.
- ↑ Varblåsa. (Söderwall, a. a.)
