mig, än henne borde och hon ock tänkte till att svara för hvem det ock vore, och om hon icke så flitigt aktade mig, som jag vore hennes eget, heller om hon i någon måtta fore illa med mig, så önskade hon, att Gud ville straffa henne både här i världen och i evighet och att hon aldrig skulle komma för Guds milda ansikt och att Gud skulle så handla mot henne, som hon handla mot mig. Och bad hon min saliga fru mor inte skulle göra sig något sorg om mig. Och gick därmed ifrån min fru mor och hölt sin lofven så, som hunden hölt fastan. Och handlade hon så med mig, som hon ock efter sin egen önskan fick lön af Gud, först här i världen, och nu är hon, där hon skall svara därföre, om hon har gjort illa heller väl.
Och vore vi barnen ändå kvar i Stettin efter vår mors död, och låge vi i samma huset, som först vi komme dit, när vår fru mor sjuknade. Och hade då min elaka piga och amma oss båda ensamma i sina händer tillika med Beureus. Och rådde då de tre elaka och lättfärdiga människorna om oss, arma barn, till att göra och låta med oss som de ville, ty vi, fattiga barn, voro då både utan far och mor. Och kunde då jag väl med goda skäl klaga att: ”Du, Herre, låter alla mina bästa och käraste vänner komma långt ifrån mig.” Och jag var ibland utur viset omilda händer, som mig skulle akta.
Så vet min Gud allena, huru svåra tungt det då begynte till att gå mig; ty jag hade så mången hjärtans hård och sur dag, att jag inte så kan klaga mig för någon utanför Gud allena, som vet allt mitt lidande, och vill befalla min nöd honom i händer, som har bäst sett henne, och lefver i den stadiga förtröstning till honom, som bäst kan alla hjälpa, att han ju lärer se till mig med sina barmhärtighets ögon och göra på denna min
