herr far lell har gifvit både penningar och annat nog, att de inte skulle låta oss lida nöd. Men det förtärde de själfva och läto oss, fattiga barn, lida så stor nöd, så att det inte fattas mycket, att vi redan hafva varit ihjälsvälte.
Och det som värst var, så vore alla rädda för oss, efter vår mor vardt död blefven af pesten. Därföre tordes ingen taga oss till sig, ej heller bekymra sig något om oss, ty, Gud bättre, mor var död, och därföre att far inte heller hade lägenhet till att se efter oss för sin svåra tjänst skull, så gick det oss så tungt och eländigt, som det gick.
In oktober månat fick dronning Maria veta, att vi vore i Stettin och fore så mycket illa. Så lät Gud lell se, att han drog en faderlig omvårdnad om mig midt i min högsta och största nöd. Han bevekte dronningen, att hon sände oss en gammal fru, som skulle akta oss både, men, Gud bättre, hon kom så mycket sent, så att min bror var allaredan så utmattad och förhungrad, att han måtte taga sin död däraf. Men jag, som allt ondt skall lefva ut till min egen hjärtans sorg och olycka, hinte ock denna gången till härda ut med det onda, att jag lell blef ved lifve. Men min onda piga var utur viset hård och ond emot mig.
Men sedan den gambla frun kom till oss, så torde de inte heller så gå åt oss, som de ville, ty hon tog i tygelen med dem, att de måtte göra, som hon ville och inte så få råda om oss som tillförende. Ingen var, som torde taga mot oss båda, ej heller något bud torde sändas efter oss, huru väl vi hade nog förvanter där ute.
Ibland alla andra var min egen farbror, herr Klas Horn, som låg i Stralsund. Men så hade han väl gärna sändt efter oss, men pesten hindra honom, efter hans fru,
