28
olycka och vedermöda — hjälp mig ock väl och kristelig till att igenomgå min tunga och mycket hårda värld i min barndom och sedan allt intill min död! Ty du allena äst mitt hopp af minom moders lif. Öfvergif mig icke, min herre och Gud, och drag icke dina faderliga hand ifrån mig, Gud min salighet, min hjälp och mitt beskärm! Dig allena befaller jag mig och beder dig ödmjukelig, att du ville hjälpa mig utur allt ondt, som mig kan påkomma!
Anno 1632 om sommaren fick min farbror order
till gå ifrån Stralsund och upp åt riket, men vi blefve
kvar i Stralsund. Och när han kom dit upp, blef han
sjuk af blodsoten och måste så låta sitt lif däruppe i
Tyskland, i augusti, mig till mycken afsaknat och
hjärtans sorg. Ty Gud tog då bort ifrån mig min enda
tröst, och som vid den tiden var mig i fars ställe,
medan min herr far var så långt borta att han inte
kunne för sin svåra tjänst skull hafva tid till att något
taga sig mig an heller något få beställa om mig; utan
befallte mig för den skull Gud och sin bror i händer
och bad hans fru, att hon inte skulle låta mig fara illa,
ty jag var hans enda barn och hans enda hugnat. Och
var han mycket kär och rädd om mig, efter jag var det
enersta efter min mor; men så gick det mig inte dess
bättre. Och hade jag icke heller länge den lyckan, att
min farbror fick lefva, utan han måste ock strax dö
ifrån mig, och så tog Gud allt bort för mig, det som
mig kunde vara till bistånd på den främmande orten
och i mina späda år.
Så lämnade Gud mig ingen människa igen på den orten, den jag kunde lita på, utan allena min mycke
