Tyskland i 21⁄4 år och sluntrat där omkring och stått ut där så mycket ondt och haft så mången bittert hård dag, så att det är mig omöjelig till att tänka därpå, sedan till att tala därom, utan med min hjärtans bittra tårar.
Och komme vi sist i augusti till Uppsala med min saliga farbrors lik, hvarest han strax blef begrafven. Och kom ock min mormor dit med till begrafningen. Och om andra dagen gick hon till fru Ebba och hälsa på henne och beklagade hennes stora olycka. Och sedan tog hon mig och satte mig i sitt knä och brast så bitterlig till att gråta öfver min saliga fru mors död och att min eländighet skulle vara så stor i min späda år, att jag har mist en så dygdig mor och hon en så kär dotter. Och sade hon till mig:
”Gud tröste dig, fattiga och bedröfvade barn! Så eländig Gud har gjort dig i din barndom, att du på ett sådant sätt och så ynkelig skulle komma från Tyskland.”
Och sedan tackade hon fru Ebba, som har haft så stort omak iför mig, och sade, att om hon i någon måtta kunne tjäna henne igen, så skulle hon gärna göra, och bad, att hon nu kunde få mig till sig, efter hon inte hade någon mer efter sin dotter, den hon kunde hugna sig ved, än mig.
Därpå fru Ebba svara, att hon inte gärna gjorde det hon släppte mig ifrån sig. Efter hon har haft det största omaket för mig, när jag ingen hade, som jag kunde lita till heller som ville taga mig till sig utan hon, och efter hon har haft besväre för mig, så ville hon ock nu gärna hafva ro af mig. Men det har varit min högsta oro, om jag längre har blifvit där kvar.
Och sade hon till mig: ”Min lilla dotter, vill du nu ifrån mig och till din mormor?”
