Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

38

Anno 1634 om sommaren, kom jag ifrån fru Ebba i Stockholm och till min mormor på nytt igen. Och den 15 juni, som var densamma dagen salig kungen begrofs, kom fru Ebba samma afton och bad mormor, att jag skulle få följa henne hem i hennes hus, det min mormor inte tordes neka, utan lät mig strax följa henne hem.

Och samma aftonen, när jag kom dit, blef jag sjuk af stora kopperna och så eländig, att jag låg i 7 vecker i fru Ebbas hus och kunde inte röra hvarken hand heller fot. Och ingen trodde mig lifvet, heller, om jag än skulle behålla lifvet, att jag aldrig skulle bli någen människa lik, och att jag skulle bli helt blind; ty jag låg på 4. veckan, att jag inte såg mer än en sten. Det halp intet hvad de gjorde åt mig, utan alla begynte till att önska, att jag heller måtte dö, än min herr far skulle få den sorgen, att jag var blifvin blind. Ty det var fuller för människors ögon omöjligt och allt hopp ute om mina ögon och om mitt lif.

Men Gud gifve min lycka har varit så god, att jag då har måtte fått saligen skiljas hädan ifrån denna onda och bedröfvade världen i min barndom. Så har jag sluppit all min sorg och myckna olycka, som läre följa mig i alla mina lifsdagar och in i min graf. Men hvad min goda Gud vill, alltid det sker. Hans vilja är den bästa, och den vill jag alltid låta mig nöja med och hålla honom stilla, ehvad min Gud täckes till att lägga mig på, ty jag vet, att han lärer allting skicka med mig, att det länder mig till en salig ända.

Så har jag likväl stor orsak till att tacka Gud denna gången så väl som alltid, att han har hulpit mig, när all mänsklig hjälp har varit ute. Så gjorde han ock denna