med mig och tog mig i min arm och ledde mig i kammaren och slet ett helt ris på mig för den rännemaskan. Men det var mera för annan orsaks skull. Och gick jag ut och satte mig till att gråta och hölt upp mina små händer och önska, att Gud en gång ville hjälpa mig, att jag måtte blifva stor, att jag sluppe det tvång jag var uti, och att jag en gång måtte få råda om hennes barn, att jag finge betala dem för rännemaska. Det jag sedan väl har haft lägenhet till, om jag har varit så odygdig; men jag tager Gud till vittne, att jag aldrig gjorde det.
Anno 1636 in juli måna kom min morfar,
rikskansleren, ifrån Tyskland och till Stockholm, och har han
aldrig sett mig förr. Och sedan han kom hem, hölt han
mycket af mig, att jag den tiden visste af föga ondt utan
rätt goda dagar.
Men hvad mig kom på, så gaf jag mig väl till frids och var alltid glad, hure det ock gick, och gaf mig inte öfver för någet litet, som mig gick till mens.
Anno 1637 i mars förde min mormor mig till
Valstad till min mors faster, att jag skulle bli hos henne.
Och där hade jag mycke goda dagar hos. Och var det
mina bästa dagar allt ifrån min saliga fru mors död, som
jag har haft, ty hon var mycket kär åt mig.
I juni måna droge vi till herr Åkes Axelsson till Göksholm med båt. Och när vi kommo midt på Hjälmaren, så kom där ett sådant oerhördt åskedunder och regn, så att båten blef full med vatten och begynte till att sjunka. Men som lyckan var, så vore vi utmed en liten holme; och hafva di icke så snart kommit dit, så hafva vi alla drunkna, att ingen har visst, hvart vi hafva
