Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

44

tilltagande år förgäta honom, som har alltid ifrån min moderlif hulpit mig till att igenomvandra så mycken stor fara, som jag alltid har varit uti, utan att jag allt stadigt måtte förlåta mig på honom, som allena var mäktig till att erhålla mig under så mycken farlighet och olycka, som mig har mött i min barndom och med mina tilltagande år. Och allt som jag har växt, så har ock min olycka växt med mig. Och kan jag nu intet mera säja utan: ”Gud erhålle mig ved ett godt tålamod och hjälpe mig i allt hvad mig kan hända, att jag alltid måtte lefva efter din vilja och gifva mig till frids under min stora olycka. Gif mig din heliga anda i mitt hjärta, att jag ju så måtte skicka mig i denna onda och bedröfveliga världen att det alltid måtte vara dig till behag, att jag i allting måtte frukta Gud och låta mig nöja med din gudomeliga och faderliga vilja, hvad dig täckes till att göra med mig i detta mitt bedröfvade och elända lifs tid.


Anno 1638 i juli månat kom min mormor till Valstad och tog mig dädan och förde mig hem med sig till Stockholm.

Och samma hösten kom pesten till Stockholm. Ty drog regeringen till Västerås, och min mormor drog till Tidö i november.

Och på vägen mötte oss så mång lik, som vore döda af pesten. Vi talte med dem, som körde di döda. Likväl bevarade Gud oss, att oss inte skadde.

Vore vi sedan en tid på Tidö. Och 8 dagar för jul dödde pfalzgrefvinnan i Västerås af brännesjukan. Och sände de bud efter min mormor. Så begynte hon ock till att klaga sig ondt, när hon kom hem.