Anno 1639 in januari blef min mormor så sjuk, att ingen visste rättare, än hon skulle dö, och låg 2 månar på säng, att hon int kunne röra sig.
Och satt jag, så snart jag fick lof ifrån min läsning, allt stadigt bakom hennes säng och grät och bad Gud innerlig och af allt mitt hjärta, att han ville låta min mormor lefva, att jag inte nu måtte få någen mera sorg i min barndom. Ty jag begynte nu till att kunna sakna min saliga fru mor. Och sedan kunde jag nu tänka efter all min svåra vedervärtighet, som jag har stått ut. Därföre tog jag mig för till att ligga hela nättren igenom och gråta öfver all min stora olycka, som jag var råkat uti. Och tyckte jag ock nu, om Gud har skulla straffa mig så högt till all annan min sorg och nu tagit bort min mormor, då jag ännu inte annat var än ett barn och åter på nytt skulle taga på och komma i omilda händer, som jag har varit förr, att det ock skulle blifva mig alltför bitterlig svårt. Bad jag för den skull Gud, att han af sina stora godhet emot mig ville se till min innerliga bön och mina hjärtans bittra tårar, dem jag fällte i lönndom, och hjälpa min mormor till sin hälsa igen.
Så hörde Gud denna gången min bön och såg till mina bittra tårar, dem jag fällte, och halp min kära mormor, så att hon blef ved lifve och begynte till att bättras. Och när min mormor blef bättre, så föll jag i mars i en stark skälfva och frös hvar dag i 6 månar, att alla trodde att jag skulle dö. Och min morfar och mormor vore mycket bekymra om mig och torde inte bekymra min herr far därmed att skrifva honom till, att jag var sjuk, utan när jag orka aldrig så litet, så måste jag skrifva honom till, att jag lefde och mådde väl. Och var det hans
