46
största hugnat i all hans vedervärtighet, att han såg, att jag lefde och mådde väl. Så gaf han sig väl till freds med hvad honom kom på. Och satt han allt imedlertid fången.
Och när jag blef bättre om mormässotiden, kom jag till min morbrorhustru, fru Anna Sture, och följde henne till Västerås. Där var jag hos henne in till sist i december. Kom jag hem till min mormor igen.
Så blef jag sjuk af den röda mässlingen och var rätt sjuk; men det tog ändå inte lag för mig, utan måtte denna gången ock blifva bättre till att lefva till mera ondt.
Anno 1640 i januari skulle min morbror Erik draga
till Uppsala, och min mormor låg sjuk.
Så följde min moster honom till vägs ut på isen, och toge di mig med sig. Och när di komme ut på isen, skulle di köra kapp, och jag satt med min moster på min enbetssläde.
Så begynte vår häst till att skena, och drängen, som körde, och di andra, som sutte på slädan, kasta sig af. Och när jag såg, att di andra vore borta och hästen rände kring isen med mig allena, ville jag ock häfva mig ur slädan så väl som di andra. Och lyckas inte bättre för mig, än min ena kjortil fastna i kroken, där fimmerstången sitter i på slädan.
Och måste jag så hålla hår och följa med i skjuts full, och släpa han mig kring om hela Askefjälen och skenade ut åt en stor vråk uppå Blaken, så att min högra fot var allareda nere i vråken; men så vände han om igen, ville till lande och åt stallet. Men har han kommit till lands med mig, aldrig har jag kommit med
