hvaröfver min morfar var mycket bekymra — att jag nu har lefvat så länge och nu denna tiden, min far skulle komma hem, att jag nu skulle dö. Sände för den skull till Tidö och lät höra, om det var sant. Men när lakejen kom från Stockholm med brefvet till min mormor, så gick jag, som skulle vara död, i trädgålen och hade stora blaser[1] på mig efter mässlingen, som inte än då vore läkta. Och när min morfar fick di tienderna, att jag lefde och var bättre, var han mycket glad.
Och droge vi sedan i juni till Stockholm.
Och den[2] augusti kom min herr far utur sitt långliga fängelse hem till Stockholm och blef förd med stor process i min morfars hus. Och alla glädde sig mycket åt hans hemkomst och fägnade honom mycket, men ingen var så glad heller hade så stor orsak därtill som jag.
Ty jag förgat då all min förra vedervärtighet och kom intet i hug, att hon har varit så stor, som hon lell har varit. Och tyckte mig att Gud har vändt all min förra sorg i en stor och utur viset glädje, och att ingen olycka nu kunde vara så stor, som komme mig tillhanda, att hon skulle kunna mycket bedröfva mig, så länge Gud ville unna mig min herr far, utan hela världen dansa nu på en sillenacka för mig. Ty jag fick allt det mitt hjärta önskade och begärde, och min herr far lät mig ingenting fattas, utan jag fick allting fullt upp till en kort tid. Ty jag var hans enda barn och därtill en mycket kär dotter och därtill en så from far. Och alla ärade mig mycket för hans skull, och hölt han mig mycket grant och väl, så jag tyckte, jag nu var i himmelen emot mina förra dagar. Och alla de, som tillförende hafva hatat mig, de begynte nu till att klerna med mig.
