mina böns röst och hafver gifvit akt på mina tårar. Ty Herren är min tröst och mitt beskärm. På honom hoppas mitt hjärta.” Och: ”Mig är hulpit, därföre vill jag tacka Herranom.” Och: ”Mitt hjärta är gladt, ty Gud hafver förvandlat mig min klagan uti en stor fröjd, och du öfvergifver mig icke i mina nöd.”
Och vill jag nu bedja Gud dag och natt innerlig och af allt mitt hjärta, att han täcktes af sin stora mildhet emot mig till att bevara min käre herr far, mig fattiga barn till tröst i dessa min unga år, och att han måtte hafva hugnat af mig. Herre, för dig är allt mitt begär, och min suckan är dig inte fördold. Hör mina bön, Herre, och förnim mitt bidjande och akta på mina bön, det jag af allt mitt hjärta ödmjukelig beder dig om: att du ville af dina stora barmhärtighet unna mig min käre herr far!
Och var nu min herr far i Stockholm och tyckte mycket om mig och klädde mig på nytt både till hand och fot. Och då akta jag inte mera mina lappota kläder utan tänkte, att det skulle så vara allt bortåt för mig. Och hvar gång min far drog på slottet, kom han in i min mormors hus och såg på mig, huru jag mådde, och fråga om mig någenting fattas, att jag man skulle sända i hans hus och låta begäras, så skulle ingen neka mig det. Och tyckte han, att det inte var sant, att han såg, det jag lefde, för glädjes skull. Och jag var inte mindre glad öfver min stora lycka, utan hvar gång jag såg min herr far tyckte jag, att hela världen var min.
Och lyckan höjde mig då så högt, att jag var som högst. Och skattade jag mig då att vara lycklig, att ingen kunde hafva henne högre, än jag då hade henne.
När fru Ebba Leijonhufvud hörde, att min herr far
