henne; och di skulle så tala henne till. Men jag blef det varse och varna min herr far, att han inte skulle komma hem den dagen, det han ock gjorde. Och måste hon gå den gången bort med lång näsa. Och vore de mycket onda på mig och skyllte mig därföre, att jag var orsak därtill.
Och sade di åt mig till att locka mig till att öfvertala min herr far därtill (efter di väl visste huru högt min herr far älskade mig, att han intet gärna skulle fly mig en ond styfmor), att de ville fly mig en styfmor, som aldrig finge några barn, på det att jag skulle få ärfva alltihop efter min far. Därpå jag svarade, att min herr far väl var så gammal, att han kunde se hvem han ville hafva till hustru och måtte taga hvem han ville. Gud försörjde väl mig!
Och sade jag: ”Är hon from och god, så skall jag älska, ära och tjäna henne för min herr fars skull och bli hos henne. Men är hon ond, så skall min herr far längst behålla henne, och jag går till min mormor och blir hos henne och inte bites med min styfmor, utan vill alldeles låta min herr far sörja därföre. Ty han tog hustru för sig och inte för mig. Därföre bekymrar det mig intet stort. Jag må icke heller, om Gud vill låta mig lefva, länge lita därpå, utan Gud vet väl någet hål för mig, fattig barn, som han alltid har visst.”
Därpå fru Ebba svara: ”Ja, kanske du menar fru Brita De la Gardie vet väl hål för dig, men det skall slå dig felt.”
Och jag svara: ”Antingen det är hon heller en annan, kan jag intet veta; men om jag får ond styfmor, jag blir inte hos henne.”
Och när min herr far hörde det, svarade han, att
