Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

56

mormor! Det skall inte vara, utan du skall bli här och akta på din mor och inte gå hem till mormor.”

Tordes jag för den skull intet begäras lof till att gå bort, utan när min mormor drog till Tidö, så fick jag lof på en natt till att gå till henne och bjuda henne fara väl.

Och vi droge till Örebro till Hindrik Horns bröllop. Och såg jag inte min mormor förrän om hösten, när Bjelkenstjerna var brudgumme.

Och var jag sedan allt stadigt i Stockholm hos min herr far och styfmor. Så gäste vi hos fru Ebba Leijonhufvud, som Gud alltid har skickat mig till en stor och odrägelig plåga. Så försumma hon sig inte heller nu, ty nu tyckte hon väl det var tid för henne till att hjälpa mig fort ur askan och i ellen. Och lade mig för den skull mycket ondt till både hos herr far och styfmor, att de inte skulle kosta så mycke på mig, det gjordes inte behof.

Och så begynte åter min mycket svåra lycka till att blifva mig mycket tung på nytt igen. Men, hvad mig gick emot, så lät jag aldrig märka mig så någen såg, att det gjorde mig ondt, och talade inte heller om för någen människa hvarken för morfar heller mormor; utan när de fråga mig, huru mig gick hemma, sade jag, allt väl gick det mig. Och var jag alla dagar, när någen såg mig, så hjärtelig glad, att ingen annat visste än det skedde af allt hjärta, men i mitt hjärta kände jag väl annars. Ty jag hade då inte stor orsak till att vara glad. Men så bet jag så i mig, hvad jag hade i sinne, och sang alltid:

Alla mina sorger dem träder jag under min fot;
ju mera jag nu sörjer, ju mera går mig emot.