råda om mig; men när jag gick dit, så mente åter di andra, att jag ville gå och föra skvaller dem imellan. Och väljde jag fördenskull ett ondt af dem båda, som mig tyckte bäst var, och blef hemma och gick inte till min moster.
Och när min styfmor och moster vore goda vänner, så satt jag ock emellan. Ty jag var föga annat än ett barn och kunne väl under tiden behöfva banner, dem jag gärna har lidit af min styfmor, men som värre var, så ville hon aldrig tala ett ord åt mig, utan förtalte mig för andra, kanske det jag aldrig har tänkt, sedan gjort; ty jag nu väl visste något så när, huru jag lell skulle skicka mig.
Men så gick hon till moster och klaga på mig och sade, att jag var så bitterlig ond, att min maka var inte till, och rådde hon inte med mig. Och om någen talte åt mig, blef jag så ond, att jag strax tog på att gråta. Men det var intet sant. Och därtillmed sade hon, att jag var så oaktsam, att allt det jag hade och hon gaf mig, det tappa jag bort. Men det var ondt till att tappa bort. Hon har aldrig gifvit mig någet så stort till linnklär som stick i mitt öga. Och en sådan narr var jag, medan jag har kunnat få det, så tog jag ingenting, utan mente, jag får väl det jag har behof. Men min mening slog mig felt. Och de elaka klutarna jag hade till hemma, har jag nu slitit ut, och inte nändes hon gifva mig annat igen, utan jag såg ut som den fattiga skakelub[1]. Så kan väl hvar och en tänka, att det inte var under, om jag grät i mjugg, när jag tänkte: ”Om jag hade mor, väl ginge det annars för mig.”
Och sneda ögon fick jag hemma, och när jag kom
- ↑ jfr Rietz a. a.: »skakka»=göra narr af. »lubber»=bondluns.
