Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
65

”Käre moster, di värsta fölen bli di bästa hästarna; och bed[1] I Gud, min kära moster, att edra döttrar inte blifva värre än jag hoppas både till att vara och blifva ännu bättre, när jag blir så gammal som I, så tror jag med Guds hjälp, att I sku få hugna af dem, och di sku väl kunna med all ära gå sin värld igenom. Det jag ock hoppas, att Gud skall så låta mig gå min tunga värld igenom med all ära, att ingen skall hafva skam af mig, fast nu alla tro mig illa.

”Och bed[2] I Gud, min moster, att era döttrar aldrig få försöka det myckna onda, som jag, fattiga barn, har försökt så väl på det ena stället som det andra, sedan Gud tog mor frå mig. Och vakta, min moster, att icke en kan komma, som gör era det igen.

”Och hafver moster godt vett till att säja sådana ord åt mig, som inte vet, hvad den likar, som världen och lyckan är mycket tung. Efter min moster själf aldrig har försökt någen sorg heller olycka och ej heller legat i vägen för andra, det jag nu 12+12 år har med största förtret, så måst släpas omkring och slitit mycket ondt därunder. I den staden, min moster har aldrig varit ur far och mors hus, utan haft där allt det hennes hjärta har kunnat önska, och alla har måst tjäna och ära er; det jag inte har och inte heller har haft, utan heller alla har gjort mig förtret och ännu göra. Och strax har moster kommit ur mors hus och har fått en mycket from man och mycket godt. Kan fördenskull moster intet döma, huru dem likar, som allting går emot. Och om min moster har försökt, det jag har försökt, heller visste, det jag vet, hon skulle väl på annat sätt tala mig till än nu. Och har jag ännu aldrig varit så ond,

  1. I mskr. »beda».
  2. I mskr. »bedia».
2451/07. Agneta Horns lefverne.9