66
att jag har gjort heller tänkt till att göra någen människa ondt med min ondska.
”Och hoppas jag lell väl, om di villa säja sanningen, att di inte hafva sett mig ond, att jag icke har kunnat styra min ondska, utan jag är snarare för from. Och jag vill önska, att jag vore lite ondare, när det görs behof, så hade jag mång gång bättre, än jag har. Men så hoppas jag, att Gud skall i allting så laga med mig, att ingen af de mina sku få orsak till att slå sin ögon ner för min skull, utan att min herr far med Guds hjälp skall få så stor hugnat af mig som moster kan få af sina döttrar, som nu bli uppfödda i goda dagar. I den vissa tillförsikten är jag till min goda Gud, som alltid har hulpit mig utur all min nöd, sorg och ångest, att han ock intet heller nu skall förlåta mig.
”Och ber jag moster för Guds skull, att hon intet ville mer kasta mig sådana förhädeliga ord före. För Gud vet huru de fräta mig mitt hjärta. Och jag skall ock klaga både det och all annan min nöd inför Gud och bedja, att han skall hjälpa. Och hoppas jag lell, att både moster och andra, som mig hafva föraktat och förhaft[1] mig, skola med Guds hjälp få se en gång, huru Gud hjälper mig, att de som nu har hållit mig för största afskrap lell kanske sku i någen måtta lita på mig en gång. Men emedlertid vill jag befalla min sak Gud allena. Han skall väl i sinom tid göra med mig efter sitt behag.”
Och teg jag sedan stilla och svara henne icke ett ord, hvarken ondt heller godt, om hon än har slagit mig aldrig så mycket, det hon så när har gjort för de sista orden jag sade. Men så banna hon mig hela dagen
- ↑ jfr Rietz, a. a.: »förhavd»=allmänt föraktad.
