Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
68
såg skam än honom, och var den människan mig till ett så stort besvär, att jag inte kan säja.
Och hvad jag slet i di tu åren för hans skull både af den ena och den andra, det vore en hel bok full till att skrifva därom. Och led jag så mycket för hans skull, efter jag intet kunne bringa öfver mitt samvet till att bli kär åt honom; och lell ville di, att jag skulle säja honom ja. Och har jag så när aldrig måtta blifva af med honom, om icke Gud har hulpit mig ifrån honom.
Och drog han upp till Stockholm, men han skref mig alltid till, och jag svara honom aldrig. Och aldrig tog jag i hans bref, utan bad min styfmor behålla både kar och bref.
Men jag sade: ”En braf soldat vill jag hafva och inte en sådan där, som han är.”
