pukor, och om jag icke nu skulle vara glad med dem, som så glade äro. Och ju mer di sköte, ju lustigare tyckte mig det var, och lät jag inte skrämma mig med det första larmet, som kom på, utan jag laga, att jag kunde få se, huru det gick an. Det var min glädje.
Den 28 augusti kom elden lös i min herr fars kvarter, medan vi låge i Skräflinge om en fredag efter middagen. Och min herr far och styfmor ginge i sin kammar och taltes ved. Så begynte ellen till att falla ned på golfvet för dem, och när di såge åt, så stod ellen öfver allt, och di lupe ur stufvan. Och jag var i min kammar gent imot. Så ropa min herr far och alla åt mig, att jag skulle gå ut, men jag satt stilla och log åt dem och bad, att di ville släcka ut ellen. ”Jag sitter väl här så länge ingen större nöd går på mig.”
Och där satt jag och narras så länge, att ellen begynte till att slå fuller in i stufvan, att jag så när har måst blifvit där inne. Men när jag såg det, blef jag först rädd och lopp till dörren. Där slog både eld och rök så starkt emot mig, att jag så när har storknat och kunde inte komma längre, utan föll kull ved dörren och ropa åt dem, som utanföre stoge, och bad di skulle hjälpa mig ut.
Så kom en kapten under gardet, som het Magnus Stake. När han hörde mig, sprang han in genom röken och tog in genom dörren och i hastigheten där var tog han mig i båda mina hårlockar och drog mig ut med sig. Och har inte han varit, jag har aldrig kommit ut dädan, utan har brunnit upp, ty han svedde sig all öfver för min skull, och min lilla hund brann upp bredeved mig.
Och sedan jag kom ut, lopp jag i den stora räddhågan, som jag var uti, så att jag inte kunne besinna mig, utan satte mig i trägården under ett kullfallit stort
