till Landskrona och taga det in. Har det varit sant, så hafva vi stått oss i håken.
Men 3 vecker efter mickelsmässa kom min herr far med armén och skulle gå ner åt Engelholm, och tog han oss med detsamma med sig. Och kongen i Danmark kom med sin armé efter; men när han kom några mil när Engelholm, fick han tiender, att hans skeppflotta var slagin, hvaröfver han blef mycket bedröfvat och drog sig med sin armé utur Skåne och in på Seland igen och lämnade så landet tomt efter sig, att våra inte hade någet motstånd på den sidan. Var så min herr far sinnat till att gå upp åt Ystad igen med armén och ligga där i vinterkvarter, det han ock gjorde.
Men efter där ock gick en sådan häftig sjukdom och som en half pest, att folket dödde mycket däraf, så fruktade min herr far, att jag ock skulle bli smittad af samma sjukdom. Ty han var mycket rädd om mig, efter han inte hade några barn mer än mig.
Och därtillmed hade min morfar och mormor skrifvit min herr far till och bidit, att han ville sända mig hem till dem, efter de hörde, att sjukdomen var så häftig därute. Och annars så var de allena och hade ingen jungfru hos sig, som min mormor kunde hafva ro af. Där före begärde min mormor mig hem till sig igen.
Och tänkte min herr far, att han gärna ville hafva mig hos sig, men så var han rädd för sjukdomen. Och om han skulle behålla mig kvar och mig sedan skulle komma någet ved, att han först skulle hafva sorg däraf, så länge han lefde, och att min morfar och mormor skulle sedan säja, att han gjorde illa, att han behölt mig hos sig.
Och för sådana tankars skull sände min herr far
