74
mig ifrån sig, det jag den gången gjorde rätt nödigt och med mina bittra tårar. Och min styfmor grät så, när jag bjöd henne god[dag], ty hon hade lell alltid ro af mig; när min herr far inte var hemma, så var jag alltid glad och hade alla handa galit till att säja, men nu satt hon rätt allena. Därföre sörjde hon rätt nog, när jag drog ifrån henne, och jag inte minder, ty jag ville ingalunda draga dädan.
Men så sände min herr far mig den 12 november ifrån sig i Engelholm med sin karet och tu sikreterarehustrur upp till Stockholm.
Och kom jag samma afton till Lageholm. Och när jag skulle köra på slottet, blefve hästana rädda för strömmen och ryckte vagnen på sne. Och om inte knektarna, har varit så snara och sprungit till hästana och hållit dem, har både de och jag fallit i strömmen och de intet fått igen mig förrän i laxkaret.
Och om andra morron drog jag därifrån och uppåt. Men när jag kom till Västerås, gick min vagn sönder, och jag måtte åka på långsläda till Tibble. Och där fick jag en bonnekirma[1], den jag ok[2] till Stockholm på, och kom den 9 december till Stockholm till min morfar och mormor och fann dem Gud ske lof med hälsan för mig. Gud låte dem länge och väl lefva, mig fattiga barn till hugnat!
Och jag var åter 1 år hos min mormor.
