inte heller knekt. Fördenskull bekymrar mig ingenting Cruusens fästemö, antingen han har någen heller inte, Men jag förstår: skall jag hafva honom, så får ingen annan af oss ingendera, utan vi båda[1] [få hvarannan].”
Och blef fru Ebba så ond på mig öfver de sista orden, att hon har måtta bitit mig, och mente helt och hållit, att det var gjordt för hans skull, och sade därtill med, att om jag så skulle öfvergifva Sparren, skulle en annan väl betänka sig till att begära mig, och hvar och en skulle hålla mig för en ostadig och lättafärdig jungfru, som inte håller någet ord, utan vispar först med den ena och så med den andra. Därföre rådde hon min herr far, att han inte skulle vara så from och låta mig råda, utan han skulle man svara hvad han ville, så skulle jag väl låta mig nöja, om jag ville heller inte. Ty det står inte väl, att en jungfru skall veta, hvem hon vill ha.
Därpå jag svara: ”Hvad det vedkommer, att alla skulle kalla mig lättfärdig, var jag inte rädd före, ty jag hade ett godt samvet, att hvarken han själf heller någen annan ärlig människa kan med skäl säja mig någen lättfärdighet efter. Ty ingenting är mig kärare än min ära. Men villa di fördenskull säja mig någet på, att jag aldrig kan blifva kär åt honom — det mig är omöjlig — [så få de göra det].
Och hölle jag det för en större lättfärdighet, om jag lofva till att bli kär åt honom och bedroge honom därmed och kunde sedan aldrig lida honom, utan älska en annan mera än honom, det jag visst gjorde, Och skall jag aldrig säja ja. Och så visst som Gud lefver, om I än mot min vilja bringa det så vida, att vi sku stå
- ↑ Här är ett hörn af papperet bortrifvet.
