Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

88

ovän hafva för din skull, som jag har tänkt till att skaffa mig vänner med.”

Men jag svara: ”Jag hoppas visst, att I, min herr far, mera skall estimera min goda lycka och det jag kan vara kontent med än som andras vänskap. Ty därpå hänger all min glädje och sorg. Men så skall jag, så länge jag lefver, vara min herr far en ödmjuk, tacksam dotter, för allt annat, men i synderhet därföre, att jag må få svara honom det jag vill.

”Och jag vill bekänna sanningen, att om jag inte har blifvit trufva till att taga honom, aldrig har jag sagt ja. Och om mig någen olycka har kommit på, så har jag sagt: ’Gud förlåte dem, som har mått låte mig råda’, och sedan fällt mången tår öfver dem, som har varit orsak därtill.”

Men min herr far svara: ”Det är inte min mening att du skall slippa honom, utan si till att du gör inte det både du och jag har skam af. Och betänk dig väl hvad du svarar.”

Jag sade: ”Jag hoppas aldrig till att lefva den dagen, att min herr far heller någon skall hafva skam af mig. Och efter det går mig själf mest an, så måste jag ock själf svara, efter ingen annan vill.”

Och gick därmed ifrån min herr far.

Men efter alla vore mig emot och i synderhet fru Ebba och så någet min fru mor, som vore på hans sida och stoge så ändtelig därpå, att jag nu, antingen jag ville heller inte, så skulle jag säja ja — men ingen af min möderne hölt därmed, att jag skulle hafva honom — ty ville ingen af dem alla bita det djure, hvarken far heller någon annan. Ty efter herr far var besvågra med hans moster, ville han ingen skull hafva